Året är 1397 och Linnea har förlorat allt. Precis allt!

Anklagelserna om häxeri tvingar henne att fly till skogs, trots att få saker skrämmer henne så mycket som skogen. Hon har hört om allt som finns där. Sirener, mylingar och familjen Mosse, den mest fruktade häxsläkten av dem alla. Mossarna, de som lurar folk till sina mörka boningar. Riktiga häxor, inte oskyldiga bondkvinnor. Ensam och hungrig är hon bara timmar ifrån att frysa ihjäl när en märklig man närmar sig henne. Han är väldigt vacker och skräckinjagande på samma gång. Linnea känner sig besynnerligt dragen till honom. Han hävdar att han kan hjälpa henne, men vågar hon följa med honom?

Linnea hade lovat alla att hon aldrig skulle gå ner i den jordkällare som de hade varnat henne för.

Något märkligt fanns där inne. Något som hon absolut inte fick lov att känna till. Men en natt hörde hon snyftanden och klaganden där inifrån. Snart stod det klart att Mossarna höll ett litet barn fånget där inne. Utan sällskap. Utan mat. Linnea bröt sitt löfte och gick in.
Nora var borta. Hon hade tagit sitt barn och flytt från Alversjö för att söka hjälp. Kanske kunde en exorcist driva ondskan ur barnet och göra honom till en normal pojke? Eller skulle hennes tilltag leda till att Mossarnas hemliga boningar avslöjades och att ytterligare en blodig häxjakt tog vid?

Legenden om Mossarna – en blivande klassiker?

Häxfolket är en debutroman. Det märks inte. Personligen anser jag dock att den skulle precis lika gärna kunnat ha varit skriven av en garvad författare med hyllmeter av böcker i ryggsäcken.

Medryckande och Spännande

Boken riktar sig till unga vuxna med en berättelse som är medryckande, spännande och stundtals klart fängslande. Det är lätt att fastna och läsa vidare även när sänglampan borde ha släckts för flera timmar sedan. Språket är enkelt och tydligt vilket gör boken mycket lättläst. Det otvungna språket sporrar dessutom läsarens fantasi. Som läsare känns det nästan som om man vore en tyst och osynlig men ändå närvarande betraktare av den berättelse som i väl avvägda kapitel målas upp framför ögonen.

Ljus och Mörker

Boken har även ett återkommande filosofiskt element, där läsarens, precis som huvudpersonens, Linnea, förutfattade meningar utmanas. Är världen så enkel att den är svart och vit, eller finns det nyanser av både ljus och mörker? På ett avslappnat sätt, men ändå klart och tydligt, bryts de trygga och invanda förutfattade meningarna ned och ersätts av en större förståelse för både den magiska och i viss mån kanske även den verkliga världens skeenden.

En passning till Sandemo

Författaren talar i efterordets tack om en av sina inspirationskällor, vars influens jag definitivt kan skönja i berättelsen. Det finns något av en magisk aura i berättelsen som påminner om Sagan om isfolket, en bokserie skriven av Margit Sandemo. Det är en magisk aura som även kan beskrivas som känslan av att författaren väljer att berätta precis lagom mycket för att läsarens fantasi skall sporras att fylla i mellan raderna. Personligen tycker jag att Sandra Hila lyfter den magiska auran till en ny nivå genom att lite tydligare betona vissa aspekter och lämna andra till läsarens fantasi. Jag ser fram emot uppföljarna och önskar debutförfattaren en minst lika lång författargärning som Margit Sandemo.

Christopher Frantz